Ack så fel jag hade.
Stallone har gjort två stora misstag i skapandet av The Expendables. Först och främst har han fallit för frestelsen att använda den sortens actionfilmning som är så väldigt populär bland filmmakare just nu, skakig handkamera och mycket plötsliga ljusskiftningar ska tydligen ge en realistisk känsla men jag får mest ont i ögonen och en vag sjösjuka istället. Inte ett lyckat val när man har så skickliga personer som Jet Li och Jason Stratham att arbeta med. Jag älskar att se dom slåss på film i vanliga fall men den här gången kunde jag knappt känna igen att det var dom som var i bild.
För det andra så tar Stallone sig själv och filmen på alldelens för stort allvar. Han försöker göra ett actiondrama när publiken bara vill se sina gamla actionhjältar sparka lite rumpa tillsammans (Jag var på väg att skriva "en sista gång" där men är det någon som tror att någon av dessa män kommer sluta göra film? Nej, jag trodde väl inte det). Problemet är också att han inte följer reglerna, i en dramaaction så måste realismens lagar följas, magasin måste ta slut och personer ska inte komma ur en femminuters närstrid utan ens en fläck blod på skjortan. Fienderna ska heller inte förvara tunnor med bensin i vakttornen, mässen, källaren, målarstudion och ja alla ställen som hjältarna kan tänkas vilja skjuta lite snyggt i. Orealistiskt övervåld hör hemma i actionkomedier, precis det som den här filmen borde ha varit men inte är. Och då har jag inte ens nämnt den exceptionellt clichéiga synen på kvinnor som slängts med av gammal vana, eller hur man återanvänt den trötta gamla bananrepubliken. Jag är bara ohyggligt tacksam att dom inte hade med en sexscen, då hade jag nog dött av skratt/obehag.
Nej, The Expendables var en besvikelse och jag kan inte ge den mer än två automathagel av fem möjliga. Och dom två är helt Mickey Rourkes förtjänst. Han gör inga fel alls i en film som hade kunnat vara en hyllning med som i slutänden blev en påminnelse om varför actionfilm är bättre på 2010-talet än den var på 1980-talet.
